Snart dags...

Inne på sista veckan och vi rensar, packar, slänger och ger bort allt vi kan. Känslorna pendlar från upprymdhet till panik och tillbaka igen.

Barnen tar det mestadels med ro. Tvillingarna förstår inte så mycket av det hela, vi har pratat med dem om att vi ska åka flygplan långt bort men det är för abstrakt för dem att greppa särskilt mycket mer än så. Olivia verkar glad, men blir periodvis väldigt upprörd över saker som ur vuxenperspektiv verkar vara småsaker. I morse var det upptäckten att jag har kastat hennes kritor - trasiga och utspridda över hela rummet fick de bli offer för min rensariver. När Olivia upptäckte det bröt hon ihop och skrek att hon skulle rymma hemifrån och skaffa en annan familj. Som tur är hann vi bli sams innan hon skulle till förskolan, och jag har tänkt att jag borde försöka involvera henne mer i packningen av hennes saker. Det är dock lättare sagt än gjort eftersom jag samtidigt ser till att slänga mycket. Men jag tror det är viktigt för henne att få känna sig delaktig, så jag ska försöka.

Vi har försökt träffa många människor de senaste veckorna för att säga hejdå, det är också en känslomässigt krävande process. Nu längtar jag efter att få sitta på planet bara så att jag kan koppla av från allt detta! Och börja tänka framåt!

Det är så konstigt att knalla runt mitt i det vardagliga, och samtidigt veta att jag kommer inte att återvända till det här hemmet, som varit mitt och Thomas hem i tre år, jag kommer inte att återvända till Kungsholmen eller Stockholm på minst ett halvår, och då kommer det att vara som besökare. Konstigt och härligt och skrämmande. För samtidigt finns det ju en massa tankar på vad som väntar oss på andra sidan jorden - och där är det ganska blankt än så länge.

Men jag är så glad så glad att vi har barnen och att vi får dela detta med dem.