Förberedelser

Imorse myste jag som vanligt med alla tre ungar i sängen. Tvillingarna vaknar oftast vid 6 och vill helst aktiveras ganska på en gång, men de accepterar att leka en stund i sängen. Olivia brukar också komma in och mysa med oss och leka med sina småsyskon. Det är en rätt fin stund (men I´m not gonna lie - den skulle vara ännu finare om de vaknade en timme senare!)

 Vid nio hämtade Carin (aka svärmor) alla barnen och hade dem till tvåtiden, vilket gav Thomas och mig en frist för att städa, packa, och allmänt röja undan i lägenheten. Vi ska ju hyra ut den under de dryga två månader vi är borta, så litet plats måste lämnas åt hyresgästerna att ha sina grejer på. Vi lämnar dock det mesta som det är, men våra kläder ska de slippa ta hand om i alla fall. Och det tar tid att städa undan efter fem pers...

Nu är jag helt utmattad och börjar få resfeber.

Packning pågår.

Snart avresa.

Vi förbereder avresa till Vietnam, så nu är tillvaron ganska hektisk! Vi åker i övermorgon, den 29 december. Att resa med tre barn och hyra ut lägenheten under tiden kräver sina förberedelser. Jag får skriva ikapp när vi är på plats i Ho Chi Minh City igen...

Tiden flyger

Tiden flyger förbi. Nu har Olivia jullov, torsdagen var hennes sista dag på förskolan. Hon kommer att vara ledig ända till mars, för om precis en vecka åker vi till Vietnam! Vi kommer att vara borta i nio veckor - hela januari och februari. Det ska bli otroligt skönt att slippa vintern, och jag längtar till Vietnam nu. Vi har varit där några gånger de senaste åren, första gången när Olivia var mellan 7 och 9 månader. Så vi har en hel del favoritställen som vi längtar till. Jag ser också fram emot att dricka vietnamesiskt kaffe, det är grymt gott...

Det händer mycket med tvillingarna nu. De blir mer och mer personer för varje dag som går, känns det som. De är så medvetna om vad som händer runt omkring dem. De har även börjat äta banangröt. Hugo älskar det, men Thelma är väldigt skeptisk, grimaserar och spottar ut. Jag börjar med gröt för att min plan är att ge det på kvällen, så att de ska bli mätta och sova gott. Kommer inte funka på Thelmis, uppenbarligen. Eller så behöver hon bara litet mer tid än Hugo. Nu har de fått gröt i fem dagar tror jag, så jag ska snart prova att ge Thelma litet puré istället. Kanske funkar det bättre med mat? Amningen har varit frustrerande på sista tiden. Mjölken räcker inte till för att få dem mätta, och jag börjar känna att jag inte pallar att amma båda på nätterna längre. Jag får ju aldrig sova! Så det känns som hög tid, för min del, att de börjar lära sig äta annat också. Jag har också ökat på mängden ersättning de får. Tidigare har jag gett ersättning kanske varannan, var tredje dag. Nu funkar det verkligen inte längre. Inte så konstigt förstås, eftersom de är två växande barn som ska bli mätta. 

Entusiastisk Hugo.

Mindre entusiastisk Thelma.

I morgon (egentligen idag eftersom klockan är över tolv) ska vi fira min födelsedag med familjen. Sen julfirande och sedan (tyvärr) en massa städning och packning. Och sen bär det av! Det ska bli grymt skönt att hela familjen får vara tillsammans och umgås så pass länge. Thomas kommer visserligen jobba, men han kommer ha mer tid till oss, och det är väldigt efterlängtat.

Har inte hunnit skriva hälften av alla inlägg jag velat, men så är det just nu. Tiden flyger, som sagt... Jag har inte hunnit skriva om vår road trip till Skåne i snöstorm, om min och Olivias första egentid med dockteater, om vårt besök hos frisören, om luciatåget på Olivias förskola, eller om hur mysig och fin Olivia är och alla roliga saker hon gör och säger just nu. Jag hoppas jag får mer tid framöver!

Nyfriserad.

Författare i vardande!

Mamman är mycket, mycket stolt!

Åh Hugo!

Hugo! Din första tid i livet såg du dig tidigt omkring med skeptisk blick, som om du undrade var du hamnat och om det nog inte var bättre där du hade kommit ifrån. Du kröp upp under min haka som om du ville gömma dig och verkade otroligt känslig för alla intryck. En orolig liten själ, fick jag för mig. Samtidigt verkade du vilja så mycket, se och förstå var du hamnat. Och så är det fortfarande nu när du är 19 veckor gammal. Du lärde dig tidigt att vända på dig både från mage till rygg och tvärtom. Jag lägger ner dig på en plats och hittar dig på en annan. Du försöker till och med redan krypa, även om du inte har mästrat koordinationen. Du kör ner huvudet, kör upp rumpan och skjuter ifrån med benen. Det gör mig orolig att lämna dig själv någon längre stund. Ibland när du ska sova snurrar du runt och tittar dig förvånat omkring, det är som att du inte kan vara stilla när kroppen vill röra sig så mycket! Ibland när du ligger på mattan med leksaker rullar du in under soffbordet och ligger sedan där nöjt och undersöker bordets undersida. Du kan rulla hela vägen till andra sidan om du känner för det.

En av mina första bilder på Hugo.

Din första tid i livet har bjudit på mycket frustration. Du har skrikit ofta och mycket så att din mamma svettats floder efter att ha försökt allt jag kan komma på för att få dig nöjd igen. Ju äldre du blir desto nöjdare verkar du dock bli, allteftersom att du mästrar nya förmågor.

Du började tidigt le och prata och har ett helt register av ljud. Ibland ligger du i mörkret och pratar stillsamt med vokalljud, som om du förstår att man ska dämpa sig när andra sover, och jag får för mig att du försöker dela med dig av alla dina funderingar och intryck av den här världen. Ibland skriker du frustrerat i timmar, och då förstår du inte alls att man ska dämpa sig när andra sover. Då är du bara frustrerad och jag förstår fortfarande inte alltid varför.
Du har också förstått att du kan påkalla min uppmärksamhet genom att säga "eh!", att då kommer jag titta på dig och prata med dig. Jag tror att den upptäckten bidragit till att minska din frustration en aning, i vissa situationer.

Du har dock alltfler lugna och nöjda stunder och jag har kommit på hur jag kan få dig att skratta: genom att kittla dig och göra pipljud, genom att utropa "Nämen! Nämen!" och se förvånat på dig - det är jätteroligt -  och slutligen blir du så himla glad när du ser din tvillingsyster att du skrattar högt då också. Det är så gulligt så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Din storasyster är förstås också en storfavorit, både hos dig och Thelma, ni skiner alltid upp som små solar när ni ser henne och när hon leker med er.

Du har så snälla ögon, en mörk rådjursblick. Ett stort och litet snett leende som lyser upp ditt ansikte när jag busar med dig. Öron som din pappa säger att du ärvt av mig, en liten vingmutter. Vi har kommit på att du mest liknar din morfar, vilket jag tror att han är väldigt nöjd med.

Sötis tötis sötpotatis.

Nu har du precis fått börja med gröt och du tycker det är väldigt spännande, det och att få sitta i en barnstol vid bordet. Allt nytt som du får lära dig verkar göra dig mer tillfreds med tillvaron. Det ger mig hopp inför framtiden, att få se vem du utvecklas till.

Min goa lilla tokidok, jag älskar dig!

Åh Thelma!

Din entré i den här världen var som en grumpy liten buddha, som visade vad du tyckte om att bli störd i den varma livmodern genom att sparka din mor rakt upp i härligheten när du kom ut, och sedan bajsa på både dig och mig. Du var så knubbig att du inte riktigt kunde öppna ögonen, på grund av fettvalkar på ögonlocken. Du såg minst sagt lustig ut.

Tröttis på BB.

Ganska snart skulle det visa sig att du är en lugn och glad liten filur, som inte gör så mycket väsen av dig för det mesta. Nu är du 19 veckor och har precis som Hugo börjat rulla runt en del, även om du är lugnare och inte "sticker iväg" lika långt. Du visar dock att du minsann också kan och vill ta dig någonstans! Du har en rejäl aptit och blir alltid arg när bröstet inte har tillräckligt med mjölk eller ersättningen i flaskan tar slut. Även om du egentligen är mätt känner du att du måste markera ditt missnöje med att det inte kommer mera mat.

Jag känner ofta dåligt samvete över att du är den som får minst uppmärksamhet, eftersom du är så lugn. Hittills har du varit mestadels nöjd med att ligga i babygymmet och leka med figurerna, eller att sitta i babysittern från Fisher-Price och konversera stillsamt med lejonet, zebran och elefanten. Många gånger har jag haft så fullt upp med dina syskon att när jag tittar till dig har du somnat av dig själv. Du är också den enda jag kan lägga ner i spjälsängen då du är trygg nog att somna på egen hand.

Jag är rädd att du ska känna dig bortglömd och övergiven, men jag vet att jag egentligen inte behöver oroa min för dig. Du har minsann en vilja och riktig power i din röst när du känner att "Nu är det min tur!" Då kan du ryta ifrån ordentligt, och flera gånger har du skrämt slag på Hugo med dina arga tjut. Själv är du dock så van vid hans myckna  skrikande att du lugnt kan sova vidare medan han skriker i timmar.

Du började öva ditt tal genom att gurgla på det mest förtjusande sätt och blev mycket glad när jag gurglade tillbaka. När jag ammar dig gör du små mysiga "mmm"-ljud så att jag måste ropa på din pappa, så att han också får lyssna. Din senaste grej är att beatboxa så att saliven flyger vida omkring. Jag trodde att du spottade, men din moster Amanda upplyste mig om att du är en artist i vardande. Du övar också på att skratta ett "högfärdsskratt", som högfärdshosta fast skrattigt, och när du är glad ger du ifrån dig gälla tjut. Och du är glad nästan jämt! När jag kommer för att ta upp dig, när du har vaknat, när du har ätit, när vi byter blöja. Du ler ständigt och charmar alla.

Min goa lilla knubbisplutt, jag älskar dig!

Pepparkaksbak

Peppad Olivia.

En blir ju trött av att spexa så mycket.

Några delar elände, några delar misär

... har det varit lately. Min rygg är trasig och jag linkar fram som en gammal ostbåge. Kan inte räta på mig och kan knappt bära. Vilket ju är en ganska praktisk grej att kunna när man har två småbebbar. Thomas har jobbat många sena kvällar och idag har Olivia fått feber.

Jag linkar runt och grämer mig över att jag inte kan göra fiiiint inför julen, på grund av min onda rygg alltså. Vi har litet olika inställning till julen här hemma: Thomas hatar den och jag älskar den. Det brukar därför inte bli mycket till julpyntande, men som kompromiss brukar vi i alla fall ha en del julblommor och liknande. Förra året satte jag upp ett par mörkröda gardiner som var hiskeligt fula, och i år ville jag köpa några nya, fina, inte alltför juliga så att Thomas står ut, men ändå kanske en liten anings julaktiga?

Men jag orkar inte lämna lägenheten. Och jag orkar inte städa. Tvätten ligger i drivor överallt eftersom jag fått infall att börja sortera den både här och där - rena högar i vardagsrummet och på badrumsgolvet eftersom det är där vi har tvättmaskin och torktumlare, smutsiga högar i badrummet (eftersom det är där vi har tvättmaskin etc se ovan) och i sovrummet eftersom det är där vi slänger använda kläder och bebiskräkiga lakan. Disken förökar sig smygande och lömskt på diskbänken och dammråttorna morrar under soffan. Bitar av leklera, pärlor, lego, kritor och pappersklipp gör framstötar över golv och soffbord. Bebisleksaker vräker oblygt ut sig på golven. I hallen råder ett kaos av ytterkläder, åkpåsar, tvillingvagn och någon form av pappers/glas/gammalskitåtervinning som ska bäras ner i soprummet SÅ FORT NÅGON AV OSS ORKAR.

Jag längtar till den dagen jag kan räta på ryggen utan att det känns som knivhugg.

Med vänliga hälsningar "Mest Synd Om Mig I Hela Världen" (och ingen bildillustration får ni heller)

Det där med rutiner...

... och framför allt läggningsrutiner. Det har ju inte hållit för fem öre. Olivias läggningstid håller vi hyfsat i veckorna, även om den generellt blir litet senare än vad den borde (snarare åtta - halv nio än halv åtta). Men tvillingarna? Det blir olika varje kväll. Under en tvåveckorsperiod, för några veckor sen, somnade de snällt vid 18, och då lyckades jag lägga dem själv innan Olivias läggning. Det var väldigt praktiskt eftersom Thomas ofta jobbar sent.

Men nu går det inte alls längre. Det blir olika varje kväll. Ibland somnar den ena tidigt och den andra sent. Ibland får en av dem hänga med i Olivias säng och lyssna på godnattsaga (oftast blir det Thelma eftersom hon är så stillsam). Ibland vill ingen av dem somna före elva. Det är helt random och ganska frustrerande. Speciellt de kvällar då Thomas blir sen. Igår fick han sköta storhandlingen på kvällen (tur att vi bor nära Ica Maxi!) och föreslog då att jag skulle lägga mig med alla tre i vår säng. Först skrek Hugo. Skrek och skrek och skrek och ville INTE låta sig tröstas. Sen började Thelma. Olivia låg tålmodigt och väntade på sin godnattsaga men jag såg att hon inte var glad... Till slut fick jag gå upp och fixa ersättning, eftersom min mjölk inte räckte för att få dem mätta, och Olivia kom då upp och ville titta på Charlie och Lola. Så jag satte på det och sade att jag kommer snart, jag ska bara mata tvillingarna. Under skrik och gnöl matade jag först den ena, sedan den andra. Det tog tid, och när jag tittade till Olivia hade hon somnat på soffan.

Vilket förstås inte är någon katastrof, men jag tyckte synd om henne. Läggningen är den stund jag verkligen försöker se till att vi har tillsammans, bara hon och jag (eller bara hon och pappa). Nu fick hon komma i sista hand. Men vad gör man när man har två panikhungriga bebisar? Och det är ju så att ha syskon, försöker jag intala mig. Man kan inte komma först jämt. Eller hur, kära anonyma kommentator? :)

Och apropå rutiner så har jag inte hållit dem på dagen heller. Det har inte blivit många promenader på sista tiden, till exempel. Men det är ju så kallt och trist ute nu... i vår ska jag ta igen det där!

Inte sova!