Förberedelser

Imorse myste jag som vanligt med alla tre ungar i sängen. Tvillingarna vaknar oftast vid 6 och vill helst aktiveras ganska på en gång, men de accepterar att leka en stund i sängen. Olivia brukar också komma in och mysa med oss och leka med sina småsyskon. Det är en rätt fin stund (men I´m not gonna lie - den skulle vara ännu finare om de vaknade en timme senare!)

 Vid nio hämtade Carin (aka svärmor) alla barnen och hade dem till tvåtiden, vilket gav Thomas och mig en frist för att städa, packa, och allmänt röja undan i lägenheten. Vi ska ju hyra ut den under de dryga två månader vi är borta, så litet plats måste lämnas åt hyresgästerna att ha sina grejer på. Vi lämnar dock det mesta som det är, men våra kläder ska de slippa ta hand om i alla fall. Och det tar tid att städa undan efter fem pers...

Nu är jag helt utmattad och börjar få resfeber.

Packning pågår.

Snart avresa.

Vi förbereder avresa till Vietnam, så nu är tillvaron ganska hektisk! Vi åker i övermorgon, den 29 december. Att resa med tre barn och hyra ut lägenheten under tiden kräver sina förberedelser. Jag får skriva ikapp när vi är på plats i Ho Chi Minh City igen...

Tiden flyger

Tiden flyger förbi. Nu har Olivia jullov, torsdagen var hennes sista dag på förskolan. Hon kommer att vara ledig ända till mars, för om precis en vecka åker vi till Vietnam! Vi kommer att vara borta i nio veckor - hela januari och februari. Det ska bli otroligt skönt att slippa vintern, och jag längtar till Vietnam nu. Vi har varit där några gånger de senaste åren, första gången när Olivia var mellan 7 och 9 månader. Så vi har en hel del favoritställen som vi längtar till. Jag ser också fram emot att dricka vietnamesiskt kaffe, det är grymt gott...

Det händer mycket med tvillingarna nu. De blir mer och mer personer för varje dag som går, känns det som. De är så medvetna om vad som händer runt omkring dem. De har även börjat äta banangröt. Hugo älskar det, men Thelma är väldigt skeptisk, grimaserar och spottar ut. Jag börjar med gröt för att min plan är att ge det på kvällen, så att de ska bli mätta och sova gott. Kommer inte funka på Thelmis, uppenbarligen. Eller så behöver hon bara litet mer tid än Hugo. Nu har de fått gröt i fem dagar tror jag, så jag ska snart prova att ge Thelma litet puré istället. Kanske funkar det bättre med mat? Amningen har varit frustrerande på sista tiden. Mjölken räcker inte till för att få dem mätta, och jag börjar känna att jag inte pallar att amma båda på nätterna längre. Jag får ju aldrig sova! Så det känns som hög tid, för min del, att de börjar lära sig äta annat också. Jag har också ökat på mängden ersättning de får. Tidigare har jag gett ersättning kanske varannan, var tredje dag. Nu funkar det verkligen inte längre. Inte så konstigt förstås, eftersom de är två växande barn som ska bli mätta. 

Entusiastisk Hugo.

Mindre entusiastisk Thelma.

I morgon (egentligen idag eftersom klockan är över tolv) ska vi fira min födelsedag med familjen. Sen julfirande och sedan (tyvärr) en massa städning och packning. Och sen bär det av! Det ska bli grymt skönt att hela familjen får vara tillsammans och umgås så pass länge. Thomas kommer visserligen jobba, men han kommer ha mer tid till oss, och det är väldigt efterlängtat.

Har inte hunnit skriva hälften av alla inlägg jag velat, men så är det just nu. Tiden flyger, som sagt... Jag har inte hunnit skriva om vår road trip till Skåne i snöstorm, om min och Olivias första egentid med dockteater, om vårt besök hos frisören, om luciatåget på Olivias förskola, eller om hur mysig och fin Olivia är och alla roliga saker hon gör och säger just nu. Jag hoppas jag får mer tid framöver!

Nyfriserad.

Författare i vardande!

Mamman är mycket, mycket stolt!

Åh Hugo!

Hugo! Din första tid i livet såg du dig tidigt omkring med skeptisk blick, som om du undrade var du hamnat och om det nog inte var bättre där du hade kommit ifrån. Du kröp upp under min haka som om du ville gömma dig och verkade otroligt känslig för alla intryck. En orolig liten själ, fick jag för mig. Samtidigt verkade du vilja så mycket, se och förstå var du hamnat. Och så är det fortfarande nu när du är 19 veckor gammal. Du lärde dig tidigt att vända på dig både från mage till rygg och tvärtom. Jag lägger ner dig på en plats och hittar dig på en annan. Du försöker till och med redan krypa, även om du inte har mästrat koordinationen. Du kör ner huvudet, kör upp rumpan och skjuter ifrån med benen. Det gör mig orolig att lämna dig själv någon längre stund. Ibland när du ska sova snurrar du runt och tittar dig förvånat omkring, det är som att du inte kan vara stilla när kroppen vill röra sig så mycket! Ibland när du ligger på mattan med leksaker rullar du in under soffbordet och ligger sedan där nöjt och undersöker bordets undersida. Du kan rulla hela vägen till andra sidan om du känner för det.

En av mina första bilder på Hugo.

Din första tid i livet har bjudit på mycket frustration. Du har skrikit ofta och mycket så att din mamma svettats floder efter att ha försökt allt jag kan komma på för att få dig nöjd igen. Ju äldre du blir desto nöjdare verkar du dock bli, allteftersom att du mästrar nya förmågor.

Du började tidigt le och prata och har ett helt register av ljud. Ibland ligger du i mörkret och pratar stillsamt med vokalljud, som om du förstår att man ska dämpa sig när andra sover, och jag får för mig att du försöker dela med dig av alla dina funderingar och intryck av den här världen. Ibland skriker du frustrerat i timmar, och då förstår du inte alls att man ska dämpa sig när andra sover. Då är du bara frustrerad och jag förstår fortfarande inte alltid varför.
Du har också förstått att du kan påkalla min uppmärksamhet genom att säga "eh!", att då kommer jag titta på dig och prata med dig. Jag tror att den upptäckten bidragit till att minska din frustration en aning, i vissa situationer.

Du har dock alltfler lugna och nöjda stunder och jag har kommit på hur jag kan få dig att skratta: genom att kittla dig och göra pipljud, genom att utropa "Nämen! Nämen!" och se förvånat på dig - det är jätteroligt -  och slutligen blir du så himla glad när du ser din tvillingsyster att du skrattar högt då också. Det är så gulligt så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Din storasyster är förstås också en storfavorit, både hos dig och Thelma, ni skiner alltid upp som små solar när ni ser henne och när hon leker med er.

Du har så snälla ögon, en mörk rådjursblick. Ett stort och litet snett leende som lyser upp ditt ansikte när jag busar med dig. Öron som din pappa säger att du ärvt av mig, en liten vingmutter. Vi har kommit på att du mest liknar din morfar, vilket jag tror att han är väldigt nöjd med.

Sötis tötis sötpotatis.

Nu har du precis fått börja med gröt och du tycker det är väldigt spännande, det och att få sitta i en barnstol vid bordet. Allt nytt som du får lära dig verkar göra dig mer tillfreds med tillvaron. Det ger mig hopp inför framtiden, att få se vem du utvecklas till.

Min goa lilla tokidok, jag älskar dig!

Åh Thelma!

Din entré i den här världen var som en grumpy liten buddha, som visade vad du tyckte om att bli störd i den varma livmodern genom att sparka din mor rakt upp i härligheten när du kom ut, och sedan bajsa på både dig och mig. Du var så knubbig att du inte riktigt kunde öppna ögonen, på grund av fettvalkar på ögonlocken. Du såg minst sagt lustig ut.

Tröttis på BB.

Ganska snart skulle det visa sig att du är en lugn och glad liten filur, som inte gör så mycket väsen av dig för det mesta. Nu är du 19 veckor och har precis som Hugo börjat rulla runt en del, även om du är lugnare och inte "sticker iväg" lika långt. Du visar dock att du minsann också kan och vill ta dig någonstans! Du har en rejäl aptit och blir alltid arg när bröstet inte har tillräckligt med mjölk eller ersättningen i flaskan tar slut. Även om du egentligen är mätt känner du att du måste markera ditt missnöje med att det inte kommer mera mat.

Jag känner ofta dåligt samvete över att du är den som får minst uppmärksamhet, eftersom du är så lugn. Hittills har du varit mestadels nöjd med att ligga i babygymmet och leka med figurerna, eller att sitta i babysittern från Fisher-Price och konversera stillsamt med lejonet, zebran och elefanten. Många gånger har jag haft så fullt upp med dina syskon att när jag tittar till dig har du somnat av dig själv. Du är också den enda jag kan lägga ner i spjälsängen då du är trygg nog att somna på egen hand.

Jag är rädd att du ska känna dig bortglömd och övergiven, men jag vet att jag egentligen inte behöver oroa min för dig. Du har minsann en vilja och riktig power i din röst när du känner att "Nu är det min tur!" Då kan du ryta ifrån ordentligt, och flera gånger har du skrämt slag på Hugo med dina arga tjut. Själv är du dock så van vid hans myckna  skrikande att du lugnt kan sova vidare medan han skriker i timmar.

Du började öva ditt tal genom att gurgla på det mest förtjusande sätt och blev mycket glad när jag gurglade tillbaka. När jag ammar dig gör du små mysiga "mmm"-ljud så att jag måste ropa på din pappa, så att han också får lyssna. Din senaste grej är att beatboxa så att saliven flyger vida omkring. Jag trodde att du spottade, men din moster Amanda upplyste mig om att du är en artist i vardande. Du övar också på att skratta ett "högfärdsskratt", som högfärdshosta fast skrattigt, och när du är glad ger du ifrån dig gälla tjut. Och du är glad nästan jämt! När jag kommer för att ta upp dig, när du har vaknat, när du har ätit, när vi byter blöja. Du ler ständigt och charmar alla.

Min goa lilla knubbisplutt, jag älskar dig!

Pepparkaksbak

Peppad Olivia.

En blir ju trött av att spexa så mycket.

Några delar elände, några delar misär

... har det varit lately. Min rygg är trasig och jag linkar fram som en gammal ostbåge. Kan inte räta på mig och kan knappt bära. Vilket ju är en ganska praktisk grej att kunna när man har två småbebbar. Thomas har jobbat många sena kvällar och idag har Olivia fått feber.

Jag linkar runt och grämer mig över att jag inte kan göra fiiiint inför julen, på grund av min onda rygg alltså. Vi har litet olika inställning till julen här hemma: Thomas hatar den och jag älskar den. Det brukar därför inte bli mycket till julpyntande, men som kompromiss brukar vi i alla fall ha en del julblommor och liknande. Förra året satte jag upp ett par mörkröda gardiner som var hiskeligt fula, och i år ville jag köpa några nya, fina, inte alltför juliga så att Thomas står ut, men ändå kanske en liten anings julaktiga?

Men jag orkar inte lämna lägenheten. Och jag orkar inte städa. Tvätten ligger i drivor överallt eftersom jag fått infall att börja sortera den både här och där - rena högar i vardagsrummet och på badrumsgolvet eftersom det är där vi har tvättmaskin och torktumlare, smutsiga högar i badrummet (eftersom det är där vi har tvättmaskin etc se ovan) och i sovrummet eftersom det är där vi slänger använda kläder och bebiskräkiga lakan. Disken förökar sig smygande och lömskt på diskbänken och dammråttorna morrar under soffan. Bitar av leklera, pärlor, lego, kritor och pappersklipp gör framstötar över golv och soffbord. Bebisleksaker vräker oblygt ut sig på golven. I hallen råder ett kaos av ytterkläder, åkpåsar, tvillingvagn och någon form av pappers/glas/gammalskitåtervinning som ska bäras ner i soprummet SÅ FORT NÅGON AV OSS ORKAR.

Jag längtar till den dagen jag kan räta på ryggen utan att det känns som knivhugg.

Med vänliga hälsningar "Mest Synd Om Mig I Hela Världen" (och ingen bildillustration får ni heller)

Det där med rutiner...

... och framför allt läggningsrutiner. Det har ju inte hållit för fem öre. Olivias läggningstid håller vi hyfsat i veckorna, även om den generellt blir litet senare än vad den borde (snarare åtta - halv nio än halv åtta). Men tvillingarna? Det blir olika varje kväll. Under en tvåveckorsperiod, för några veckor sen, somnade de snällt vid 18, och då lyckades jag lägga dem själv innan Olivias läggning. Det var väldigt praktiskt eftersom Thomas ofta jobbar sent.

Men nu går det inte alls längre. Det blir olika varje kväll. Ibland somnar den ena tidigt och den andra sent. Ibland får en av dem hänga med i Olivias säng och lyssna på godnattsaga (oftast blir det Thelma eftersom hon är så stillsam). Ibland vill ingen av dem somna före elva. Det är helt random och ganska frustrerande. Speciellt de kvällar då Thomas blir sen. Igår fick han sköta storhandlingen på kvällen (tur att vi bor nära Ica Maxi!) och föreslog då att jag skulle lägga mig med alla tre i vår säng. Först skrek Hugo. Skrek och skrek och skrek och ville INTE låta sig tröstas. Sen började Thelma. Olivia låg tålmodigt och väntade på sin godnattsaga men jag såg att hon inte var glad... Till slut fick jag gå upp och fixa ersättning, eftersom min mjölk inte räckte för att få dem mätta, och Olivia kom då upp och ville titta på Charlie och Lola. Så jag satte på det och sade att jag kommer snart, jag ska bara mata tvillingarna. Under skrik och gnöl matade jag först den ena, sedan den andra. Det tog tid, och när jag tittade till Olivia hade hon somnat på soffan.

Vilket förstås inte är någon katastrof, men jag tyckte synd om henne. Läggningen är den stund jag verkligen försöker se till att vi har tillsammans, bara hon och jag (eller bara hon och pappa). Nu fick hon komma i sista hand. Men vad gör man när man har två panikhungriga bebisar? Och det är ju så att ha syskon, försöker jag intala mig. Man kan inte komma först jämt. Eller hur, kära anonyma kommentator? :)

Och apropå rutiner så har jag inte hållit dem på dagen heller. Det har inte blivit många promenader på sista tiden, till exempel. Men det är ju så kallt och trist ute nu... i vår ska jag ta igen det där!

Inte sova!

Bebisprat

Har ju glömt lägga upp filmen på Hugo när han pratar. Den är filmad 5 november och ser ut så här:

När jag ser den försvinner morgonens frustration ganska fort. Han är ju så himla fin och go min lilla Hugo.

När Olivia var liten filmade jag även hennes första vokala övningar. Kan av någon anledning inte lägga in den direkt men här finns den.

En sådan morgon

Nu på förmiddagen vaggade jag Hugo till sömns. Sedan har han skrikit medan jag lade ner honom, medan jag tog upp honom, medan jag vaggade honom igen, medan jag lade ner och tog upp honom ännu en gång, medan jag lämnade sovrummet, medan jag försökte amma honom, medan jag kollade blöjan (som inte behövde bytas), medan jag tog på honom ytterkläder, medan jag lade honom i vagnen, medan han låg i vagnen, medan jag tog upp Thelma, medan jag ammade Thelma, medan jag bytte blöja på Thelma, medan jag lade Thelma i babygymmet, medan jag tog upp Hugo igen, medan jag försökte amma honom igen, medan jag kollade blöjan igen, medan jag tog på honom ytterkläder igen, medan jag klädde på mig själv, medan jag gick på toa, medan jag hämtade soporna, medan jag gick ut, medan jag låste dörren, medan vi åkte ner med hissen, medan vi gick ut och medan jag slängde soporna. Sedan somnade han medan jag jagade vidare på promenad med skriken fortfarande ringande i öronen.

Litet om julklappar

I år kommer vi antagligen fira jul först hos mina föräldrar och sedan hos Thomas fostermor, tillika barnens farmor. Jag propagerar starkt för att vi ska skippa julklappar mellan oss vuxna. Thomas är en riktig julhatare som enbart går med på julfirande för att vi har barnen, och jag älskar visserligen julen men inser att det blir ohållbart på många sätt att alla vuxna köper en massa grejer till varandra som ingen av oss egentligen behöver. Då fokuserar jag hellre på trevligt umgänge och god mat.

Det är skoj att planera julklappar till ungarna. När Olivia var liten fick hon ett så fint lamm från Jellycat, som hon älskade innerligt. Den införskaffades i en leksaksaffär på Kungsholmen, men nu när jag hittat deras webshop har jag beställt saker därifrån. Tvillingarna ska få varsin kanin med gosiga öron. Jag har också precis lagt en stor bokbeställning på bokus.

Till Olivia har jag dessutom shoppat en pyjamas och en tröja med Charlie och Lola-motiv från Tradera. Det är hennes favoritprogram så jag tror hon kommer älska dem!

Det tillkommer nog fler grejer snart till barnens julklappslista. Det är så skoj att fönsternätshoppa på fina sajter som Mokkasin, Bimbily och ABC-leksaker!

Hugo och Thelma 16 veckor

Nu är Hugo och Thelma 16 veckor redan! Tiden flyger förbi och de har på sista tiden lärt sig en del nya färdigheter. Båda två skrattade sina första riktiga skratt för ungefär en vecka sedan, Hugo någon dag innan Thelma. Korta skratt, men ändå riktiga! Världens härligaste ljud, förstås, så nu slår jag knut på mig själv för att få dem att skratta hela tiden - vilket naturligtvis inte fungerar. Inga skratt på beställning här inte! De ler dock välvilligt när jag larvar mig. Och Thelma har börjat fejkskratta, höga korta ljud som låter litet som högfärdshosta, fast en skrattvariant. Det är ganska gulligt. Som att hon övar på att skratta (kanske litet dumt att kalla det fejk då, men det låter inte riktigt naturligt). Hon har också börjat jollra mer traditionellt vokalljudsjoller, tidigare var det nästan bara gurglingar. Det är både roligt och litet synd för jag älskar hennes gurgelljud. Men nu är det som att ljuden bara väller ur henne. Hon började babbla härom morgonen så att hon väckte både mig och Hugo, glatt och obekymrat snackade hon på i sängkammarmörkret.

Hugo har blivit en riktig liten rymmare, han snurrar runt helt obehindrat och sparkar ifrån med benen så att han faktiskt tar sig framåt. Det gör mig litet bekymrad att han är så rörlig, han är ju så liten! Och har inte bra kontroll över sina rörelser. Han rullade ur babygymmet ner på golvet med huvudet före (nu är det ju ingen höjd att prata om, men ändå) och blev ledsen när huvudet slog i golvet. Men han vill liksom så mycket hela tiden! Thelma är inte riktigt där än men har även hon börjat försöka sätta sig upp. Hon vill inte vila i babysitter längre utan strävar framåt och uppåt.

Tvillingarna har också börjat intressera sig mer för varandra, i alla fall på morgnarna då de tycker om att ligga i vår dubbelsäng och jollra med varandra. Hugo på mage som en liten sälunge, det är hans nya favoritposition. De känner på varandra, ler och gurglar, och det är förjäkla gulligt. Litet senare på dan är de mindre intresserade av varandra, men det är i alla fall tydligt att det har skett en ökning i deras intresse av varandra. Det är väldigt kul att se!

På rymmarstråt.

Vi fortsätter fundera och dividera över Olivias förskolesituation. Det är svårt eftersom det finns så få konkreta saker att ta fasta på, det är mest vår magkänsla som inte är bra. Vi träffade några vänner i helgen vars son blivit utsatt för regelrätt mobbning på sin förskola av de "stora" barnen (5-åringar). De hade bland annat låst in honom vid ett tillfälle och slagit honom i ansiktet med en bandyklubba vid ett annat, och föräldrarna var oerhört frustrerade över att de inte fått gehör från förskolepersonalen eller förskolechefen. En riktig mardröm! Situationen hade enbart blivit bättre för att de stora barnen flyttat över till förskoleklassen. Jag är glad att vi inte har varit med om något sånt, här handlar det mer om små saker som är svåra att definiera.

I nästa vecka ska jag se till att vara med under några timmar på förskolan och låta mormor och morfar passa Hugo och Thelma. I måndags höll jag Olivia hemma, för jag kände att hon behövde en lugn dag med mig, vi hade en väldigt aktivitetsspäckad helg. Och hon var så glad när hon fick stanna hemma med mig. Det är en kamp att få iväg henne varje morgon och det känns inte bra.

Har haft ganska stora problem med ryggvärk, min rygg liksom låser sig så att jag inte kan räta på den. Igår var jag hos en naprapat och det kändes bättre precis efteråt, men sen blev det lika illa igen. Jag har fått två övningar som jag ska göra så ofta jag kommer åt, och ska på återbesök nästa vecka. Får se hur det går. Det blir ju så många lyft i konstiga vinklar med tvillingarna.

H och T växer som ogräs dessutom. Igår fick jag plocka upp vårt förråd av kläder i storlek 74 och tvätta upp. De kan fortfarande ha 68 men det är bara en tidsfråga innan de växer ur dem. Det är stora barn vi har... Men det är kul att gå igenom Olivias gamla kläder och hitta favoriter som jag inte sett på några år.

Vi hade för övrigt tur med försäkringsbolaget och får pengar för vagnen (ja det känns som tur, man vet liksom aldrig hur de gör sina bedömningar). Vi ska ändå försöka vänta med att köpa en ny tills vi kommer hem från Vietnam. Nu är det ju bara en månad kvar och vi har en provisorisk vagn som får duga tills dess. När vi kommer hem kommer vi inte behöva en liggvagn längre, så det är bättre att vänta med att köpa en ny till dess, då vi vet bättre vilka behov vi och tvillingarna kommer ha.

Mobilblogga

En unge i babybjörn (vi hade visst två!). Sojakorv och spaghetti under tillagning. En unge i soffan framför Charlie och Lola.En unge i babygymmet.
Inte mycket tid för att sammanfatta några djupsinniga tankar.

November i ett nötskal.

Vad svårt det är att hinna skriva! Jag har drabbats av någon sorts November Gloom, och har haft svårt att ta mig för saker på sista tiden. Men så har det hänt en del trista grejer, inget allvarligt men sånt som gör tillvaron litet... gråare. En sådan sak är att vår fina vagn blev stulen i helgen, den stod utanför vår lägenhet på kvällen vid 22.30, när vi kom hem från en dagsutflykt, och på morgonen var den inte där längre. Det är polisanmält och anmält till försäkringsbolaget. Vi blev även av med en bärsele som låg i vagnen, Olivias mössa och några fina filtar (bland annat några som en kollega sytt och som jag älskade). Tur i oturen var att vi hade köpt en paraplyvagn inför vår Vietnamresa, så nu får vi använda den, med ligginsatser. Den kommer dock inte funka så bra om det blir snö ute.
Och gulligt nog har Olivia har lovat att förvandla tjuven till en bajskorv med FULT glitter på.

En annan sak är att jag har sökt ett jobb, vilket känns helt bisarrt att göra just nu. Det är dock samma jobb som jag redan har, eftersom min anställning varit visstids, och nu söker jag det som fast tjänst. Jag vill hemskt gärna jobba kvar, men vet att det är hård konkurrens om platserna (en arbetsstyrka på ca 90 pers ska bantas ned till ca 15). Och att behöva tänka på allt det där just nu känns bara så otroligt malplacerat i min mjukbyxeklädda, kräkfläckiga, bebisskrikiga tillvaro.

Tvillingarna har också bjudit på en hel del jobbiga nätter med mycket skrik. De vaknar före kl 6 på morgonen och vill INTE somna om. Ofta vaknar även storasyster, hon har en period av orolig sömn, och kommer in till mig eller vill att jag ska komma in till henne. Jag försöker att få henne att väcka Thomas istället, men hon väcker alltid mig först och är ganska mammig, så det är inte alltid hon accepterar att vara med honom. Jag har alltså tre barn som avbryter min nattsömn med mer eller mindre jämna mellanrum.

Vi funderar också väldigt mycket över Olivias förskola. Hon verkar inte trivas lika bra som på den förra, och det är svårt att säga om det beror på alla omställningar i hennes liv eller om det faktiskt inte ÄR lika bra. Vi har dock båda intrycket att den nya förskolan inte är lika bra som hennes gamla på en massa olika sätt. Ett exempel är att Olivia har börjat prata mycket om att pojkar är dumma och fula (Thomas har blivit utnämnd till flicka/prinsessa och Hugo till gumma, för att komma runt denna prekära situation). På gamla förskolan lekte alla barn tillsammans, och med samma leksaker, och det var ingen uppdelning efter kön. Eller i alla fall mycket mindre. Har pratat med en mamma som har kvar sin dotter där, och hon har bekräftat att det fortfarande är så. Det är alltså inget som bara har med ålder att göra, vilket många nog skulle hävda.
Jag vill ju inte att Olivia ska tänka på kön, hudfärg och liknande faktorer, inte än och inte på det värderande sättet. Självklart vill jag medvetandegöra henne om strukturer, när hon blir äldre, men just nu vet jag inte hur jag ska hantera detta. Och förskolan hon går på nu verkar inte ha någon medvetenhet om genusfrågor överhuvudtaget. Thomas var på föräldramöte och tog upp det, och visst hävdade de att de jobbar med detta, men kunde (förstås) inte ge några konkreta exempel. Så självklart tar gamla invanda strukturer över...


Vad mer... Jag har suttit och plöjt en massa avsnitt av Downton Abbey på dagarna och på kvällarna när alla barnen somnat (jo jag har fått litet tid för mig själv, hallelujah!) och nu har jag sett alla avsnitt och har inget kvar. What to do?

Och det är november. Trista gråa regniga november.

På sista tiden...

... har Olivia varit häxa på sin första Halloweenmaskerad (dräkten åkte dock av fortare än kvickt)

... har ungarna varit söta tillsammans

... har jag promenerat och njutit av höstsolen när den tittat fram

... har Hugo blivit ännu starkare i nacken

... har tvillingarna fyllt tre månader och fått sina första vaccin

... har vi köpt en stor, riktig säng till Olivias rum, dock med en för tjock madrass som vi fick byta

... har jag letat likheter mellan mig och barnen

... har barnen varit litet mera fina och söta

... har vi besökt Naturhistoriska riksmuseet, vilket var en hit enligt Olivia (djuren i utställningen om Nordens natur var roligast)

... har nätterna, slutligen, blivit allt jobbigare och sömnen alltmer sällsynt. Jag ställde koppen framför bryggaren häromdagen och startade bryggaren. Var sedan väldigt konfunderad över varför koppen fortfarande var tom.

Heja Hugo!

Hugo vände sig just från rygg till mage helt på egen hand! Helt tyst var han bredvid mig i soffan, och när jag tittade till honom lyckades han precis vända sig den sista lilla biten som var kvar. Entusiastiska tillrop till trots blev han sedan väldigt frustrerad över att plötsligt ligga på mage :-)

Söndagsblues

Är hemma själv eftersom jag är tillsammans med en mycket hårt arbetande människa, och alla barnen sover eller, i Hugos fall, är på väg att somna. Tidigare ikväll var vi på restaurang hela familjen, på ett sådant där ställe som inte räknar med att folk har barn. Men vi fick det ändå att funka på något vis. Dessutom hade vi trevligt sällskap av Thomas gamla gymnasiekompis Björn och hans fru, som jag inte träffat tidigare.

Jag hade en riktig vrakdag och ville inte alls gå dit först. "Jag är nerspydd och har inte duschat på två dagar minst och ser ut som ett vrak. Kanske bättre om jag stannar hemma med barnen. De är så jävla gnälliga också n" textade jag till Thomas innan vi skulle dit. (N:et var tänkt att vara en punkt. Jag skriver med swype på telefonen, och har aldrig skrivit så mycket fel i sms som nu när jag har tvillingarna och Olivia som ständiga distraktioner.)

Thomas övertalade mig dock att komma med. Han kom och hämtade upp mig och ungarna i bilen (han hade jobbat innan restaurangbesöket, och fortsatte jobba efter det - stor lansering av sajt väntar imorgon) och peppade mig hela vägen dit. Jag var trött, less och arg på hela världen i allmänhet och på restaurangen i synnerhet, eftersom jag vet att det är trångt där och var helt inställd på att det skulle bli trubbel för oss att få plats med tre ungar och en vagn.

Väl på plats bestämde vi oss för att ta in tvillingarna i bilstolarna och lämna vagnen i bilen. Sen klaffade det mesta ganska bra och det visade sig bli en riktigt trevlig kväll (har man låga förväntningar så blir det ju också ofta mycket bättre än man vågat tro). Olivia skötte sig fint, Hugo sov, Thelma var vaken men hyfsat nöjd med att få sitta i mitt knä. Och det var kul att få sitta och prata med nya människor (för min del, har träffat Björn tidigare men inte hans fru) och äta god mat. Plötsligt hade Olivia somnat i Thomas knä, och vi kände att det var dags att åka hem.

Nyss låg jag i sängen bredvid Hugo och då kom den här känslan över mig som har börjat komma smygande varje söndag: söndagsbluesen. Känslan av att helgen är över, vår tid tillsammans hela familjen. Imorgon kommer vi stressa för att Thomas och Olivia ska till jobb och förskola, Olivia kommer vara litet ledsen för att hon inte får vara hemma med mig, och jag kommer känna det där hugget i hjärtat: känslan av att jag kör iväg henne, att hon inte får vara där hon vill vara, att hon vet om att jag kommer stanna hemma med tvillingarna och hon inte får vara med. I grund och botten tror jag ju att det är bra för henne att gå på dagis, hon har kompisar där och andra vuxna som har tid och ork (hoppas jag!) och hon får bra lagad mat (allt jag lagar nu för tiden är ju för faeen snabbmakaroner). Men hon får inte vara med mig och sina syskon. Jag har inte den orken att klara av det, en dag i veckan är nog. Och det kommer nog att hugga i hjärtat bra många måndagar till innan det dåliga samvetet eventuellt släpper.

Jag vill ju vara med henne och önskar så innerligt att jag ska få den energin och styrkan att åtminstone låta henne få ledigt någon extra dag ibland. Längtar efter att vi ska kunna göra något, bara hon och jag. Hoppas att hon vet hur fantastisk jag tycker att hon är, min förstfödda, min allra bästa lilla stora O.

Hugo och Thelma 12 veckor

Tiden flyger förbi! Den här veckan har gått jättefort, och jag kan konstatera att det händer saker med mina tvillingar. Nu är de tolv veckor. Både Hugo och Thelma har rätt bra koll på sina händer nu. Hela veckan har Hugo varit alldeles fascinerad av förpackningen till tvättlapparna vid skötbordet, sådana där engångs från Ica, som ligger i en prasslig plastförpackning. Den kan man ju slå på med handen så att det låter! Hugo har varit så nöjd de där stunderna på skötbordet då han kunnat prassla och prassla och prassla ännu mer med den där förpackningen. Och idag insåg jag att Thelma inte längre slumpmässigt dunkar till djuren på babysittern, utan det sker med stor precision och koncentration.

Thelma är också väldigt förtjust i att sträcka ut sin tunga i tid och otid. Hon lipar allvarligt åt oss, och det ser otroligt gulligt ut. Hon pratar mycket med världens mest förtjusande gurgelljud. I onsdags somnade hon på min bröstkorg för första gången på länge och det var så mysigt! Jag har ju oftast inte tid att sitta med en av dem så länge att de kan somna så, det är betydligt svårare med två än med en (som så mycket annat).

I onsdags hade vi även besök av en vän som också har en liten bebis, som är ungefär två veckor äldre än Hugo och Thelma. Det var spännande att se dem betrakta henne och höra hennes ljud, för det var så tydligt att de fattade att det här var en ny person som de inte träffat förut - de lyssnade väldigt noga på hennes ljud, som om de tänkte "Det här är inte brorsan/syrran - vem kan det då vara?".

Hugo tycker om att vara i famnen och bli buren runt så att han kan se sig omkring, och framför allt gillar han att titta på sig själv i spegeln, vilket vi brukar göra efter blöjbyten. Han gillar också den färgglada tavlan vid vårt matbord - en riktig färgexplosion som kan betraktas länge, länge.

Både Hugo och Thelma skiner upp som solar när deras syster pratar med och ler mot dem. De har sån kärlek i blicken när de ser henne, som att hon är det häftigaste och mest fantastiska de har sett. Och så är det nog. De ler även mot varandra när jag håller upp den ena framför den andra. Det är spännande att se deras relationer växa fram!

Finisar!

Dagens ungdom

Olivia läser högt ur Morrisseys självbiografi: "Bajsi bajsi korvar, bajsi bajsi korv"...

Ungdomen nu för tiden! INGEN RESPEKT!

Förra helgen

Det är ju konstigt hur saker och ting kan vända på en femöring (visst finns det ett sånt uttryck?). Jag fasade inför förra fredagen, för Olivia är ledig på fredagar och just den här fredagen skulle jag vara helt själv med alla tre barnen, och Thomas förvarnade dessutom om att han skulle behöva jobba ganska sent. Hittills har jag lurat hit mina föräldrar, mina systrar eller en vän för att få litet avlastning och hjälp under Olivias lediga dagar.
Några andra dagismammor hade föreslagit en pysselstund anordnad av St Görans församling på eftermiddagen. Jag kände mig litet skeptisk till det eftersom jag skulle behöva hålla koll på tre barn själv, och dessutom inte skulle kunna ta med vagnen in (och även till viss del eftersom det var kyrkan som anordnade det och icke-troende som jag är är jag alltid litet skeptisk till kyrkoaktiviteter) och var inte så peppad.
Dagen började dessutom ganska katastrofalt med en gallskrikande Hugo före klockan 06.00. Fick gå upp med honom och jag kände mig så vansinnigt arg över att jag inte fick sova. Kunde i alla fall lägga mig i soffan och vagga honom i babysitter, och till slut hade han åter blivit så trött att jag kunde ta upp honom i famnen och somna om. När jag sedan vaknade vid en mer rimlig tidpunkt (ca kl 08.00 om jag inte minns fel) låg han och snusade varm och mysig i min famn. All ilska genast som bortblåst förstås. Olivia kom upp och vi åt frukost tillsammans i sällan skådad harmoni (jo, jag brer på litet här men I´m worth it!).

Sen skrotade vi hemma till lunch ungefär. Hugo somnade om i vagnen och jag kunde städa och plocka undan en del så att det faktiskt blev riktigt fint hemma. Vid lunchtid hade vi besök av en kompis som hämtade upp en kasse med gravid- och bebiskläder som vi inte behöver längre (tänk att Hugo och Thelma redan vuxit ur både storlek 50 och 56!). Jag gjorde grön ärtsoppa till lunch, en av två rätter som Olivia gillar så mycket att hon faktiskt brukar kunna be om mer (den andra rätten är förstås pannkakor).

Efter lunch träffade vi en före detta dagiskompis till Olivia och hennes mamma ute i parken, och fast det var en månad sen ungarna sågs började de leka direkt och hade jättekul ihop hela tiden. Den mamman är också en person som jag verkligen gillar att umgås med. Vi känner knappt varann, men hon är så avslappnad och social, och liksom en cool morsa, uppfattar jag henne som. Hon är ju inne på sitt tredje barn nu så hon har hunnit bli litet rutinerad. Jag är visserligen också inne på mitt tredje, men det är ju ändå "bara" andra gången jag blir mamma... Vi hängde sedan med dem hela eftermiddagen, och kom hem först strax före 18. Då var Olivia så trött och utlekt att hon ville bädda ner sig i soffan och titta på Charlie och Lola, så det fick hon göra. Gullungen!

Svårfångad i parken.

Utmattad i soffan efter all lek.

På lördagen hängde vi hemma till efter lunch och jag sorterade en massa tvätt - tråkigt i sig, men skönt att få gjort. Eftermiddagen tillbringade vi på Tekniska museet. Vi körde bil dit genom stan i vår nya fina bil (!!!) och väl framme på museet sprang Thomas och Olivia runt och tittade på allt medan jag gick en bit bakom med tvillingarna. Det var så mysigt att se Thomas visa och förklara saker för Olivia och busa runt med henne!

Alltid massa grejer som ska med när vi ska ta oss någonstans...

Olivia kör radiobil på Tekniska museet.

På söndagen besökte vi min syster med familj hemma hos dem. Eftersom de bor i Tullinge har vi inte setts så ofta som vi båda skulle vilja. Nu när vi har bil blir det mycket lättare att åka och hälsa på! Olivia lekte massor med sin kusin Viktor. Han var litet bekymrad dock över hur busig hon var.
"Jag måste säga till Olivia hela tiden!" utbrast han frustrerat vid ett tillfälle. "Du måste inte det, när jag är här. Jag är ju hennes mamma, så jag kan säga till henne om hon gör något hon inte får" påpekade jag. "Ja, för jag måste också få vila!" menade Viktor då.
Det är ett hårt jobb att vara sex år och tvungen att ansvara för sin treåriga kusins fostran...

Olivia och Viktor konfererar.

Sagostund med kusinerna och moster.

På det stora hela var det en mycket mysig helg. Så himla kul när vi kan vara tillsammans hela familjen. Veckodagar sux!

Thelmis

Helt klart det lugnaste av mina tre barn. Jag är just nu benägen att tolka allt till det sämre, därmed tar jag gärna hennes sovstunder i babygymmet som tecken på att hon är gruvligt försummad och bortglömd av sin olycksaliga moder... men sanningen är nog att hon tycker det är rätt soft att ligga och somna där. Det får nog till och med jag inse!

Här hade jag lyft upp henne från babygymmet till soffan för påklädning.
Det bekom henne inte det minsta.

High needs

Folk frågar ofta hur det går för mig med tvillingarna. Hur funkar vardagen? Får du någon sömn? och så vidare.

Det är alltid litet svårt att svara på. Det funkar som det funkar, det går som det går och det blir som det blir, som min kloka mormor skulle ha sagt. Det går för att det måste gå. I de stunder när jag får frågan kan jag ofta ge ganska positiva svar eftersom det just då funkar bra. För folk kommer inte hem till oss och frågar när det är kväll och tre barn skriker. De frågar när jag träffar dem på en fika, på förmiddagen, när tvillingarna sussar sött i vagnen. Eller så frågar de när de är där och kan hålla tvillingarna, när alla tre barnen får uppmärksamhet och är nöjda och glada. Kort sagt: vilket svar de får är beroende av situationen.

Lattemorsa på stan.

Ibland gör detta att jag nästan känner mig litet oärlig. Igår tog jag en fika med ett gäng föräldralediga mammor från Olivias förskola. De var fulla av beundran över att jag tagit mig dit med tvillingarna och att jag bevisligen är ute och rör mig i världen och ägnar mig åt sociala aktiviteter. Och de vet ju att jag har en treåring att ta hand om också. Men jag vet att tvillingarna sover bra i vagnen och det är därför ingen direkt ansträngning att ta mig ut - det skulle snarare vara sju resor värre att stanna hemma, för då skulle ingen få sova och ingen vara nöjd. Jag har inte kommit på hur jag ska få dem att somna hemma (där gäller fortfarande trial and väldigt mycket error). De var också fascinerade av att jag ammar (vilket jag gör till största delen, jag “fyller på” tvillingarna med ersättning kanske två gånger om dagen vid varierande tidpunkt, när jag märker att mjölken inte räcker) och tyckte tydligen att det var “duktigt” av mig. Jag har själv svårt att se det duktiga i att bara göra som jag gör, så att säga… Att mjölken skulle räcka hyfsat bra hade jag stor tilltro till efter att redan ha ammat ett barn, och märkt att jag då hade alldeles för mycket mjölk. (Jag hade till och med tänkt sälja bröstmjölk till neonatalavdelningen på SöS denna gång, men eftersom jag fick tvillingar blev det inte aktuellt.)

Hursomhelst, min känsla av att vara oärlig beror nog på att jag får frågor om hur det går i situationer när det inte är jobbigt eller tungt med tvillingarna, just då, och jag svarar efter hur det är just då. Jag brukar lägga till en förklaring om att självklart är det svårt ibland när alla tre barnen skriker eller bla bla. Men tydligen ger jag ett intryck av att vara värsta supermorsan, och det förvirrar mig själv eftersom jag inte känner igen mig i den bilden. Vet inte om det betyder att jag borde ha ett bättre självförtroende än jag har, eller om jag omedvetet vill framstå så och därför projicerar detta utåt. Det tål att grunnas på.

Kvällen igår blev dessutom fruktansvärt jobbig. Hugo är, för att tala klarspråk, ett mycket krävande barn, och igår skrek han oavbrutet och vägrade somna fast han var så trött att han var alldeles rödögd och tårarna sprutade. Han var bara nöjd om jag gick runt och bar på, eller ammade, honom. Och det funkar inte när jag har två barn till att ta hand om, plus att jag själv faktiskt ibland behöver äta eller gå på toaletten... För att göra en lång historia kort så slutade en lång stund av skrik, gråt och frustration med att jag lade både Hugo och Thelma i sängen i vårt sovrum, stängde dörren och gick ut och ställde mig och diskade i köket medan tårarna rann på både mig och barnen. Jag grät för att jag på morgonen innan varit så glad över att jag under natten kunnat trösta Hugo (jag kunde trösta honom! för första gången! en enda gång, men ändå! vilket genombrott!!! och några till !!!) och nu kände att jag svek honom som inte kunde trösta honom igen. Jag grät för att jag var övertygad om att Thelma skulle få hörselskador av att ligga bredvid sin illvrålande bror, men ändå inte orkade hämta henne för att min energi var uttömd. Jag grät för att jag var övertygad om att Thelma blir totalt försummad när jag ägnar ALL tid åt hennes illvrålande bror. Jag grät över att jag snäst surt åt Olivia hela dagen sedan jag hämtat henne på dagis, för att jag blev så stressad av hennes illvrålande bror. Jag grät över vilken KASS morsa jag är som inte kan ge 100 % uppmärksamhet åt vardera av mina tre barn.

Och sen kom Thomas hem och lugnade mig och sade att det var precis rätt gjort att lägga ner barnen och gå ut istället för att tappa humöret, och så tog han över barnen och matlagningen. Och så ringde min storasyster och jag stängde in mig på toaletten och pratade med henne om allt detta, och hon frågade “Men kan det inte vara så att Hugo är en sådan där high needs baby?” och sade en massa kloka och peppande saker som jag behövde höra. Under samtalet hörde jag Hugos ilskna skrik i bakgrunden, men visste också att “Nu är Thomas här, nu är jag inte ensam längre, nu ska jag faenimig få litet egentid!”. Min syster är väldigt bra på att säga det som behövs, och hon fick mig att må litet bättre.

När jag kom ut från badrummet hade Hugo somnat och lugnet var återställt. Och natten som följde blev, tack och lov, av den lugnare sorten. Jag fick även tid att googla uttrycket “high needs baby” och ja, visst stämmer väldigt mycket in på hur jag upplever Hugo. Jag tror att både han och jag kommer att må bättre när han blir äldre. Han verkar så medveten redan, och jag tror att han har en massa frustration över allt han inte klarar. Och då vill han ha mig nära hela tiden, vilket ju är en omöjlighet. Jag måste helt enkelt bara härda ut, den här tiden. Som storasyster brukar påminna mig när någonting är jobbigt: This too will pass.

Ständigt denna bekymrade uppsyn.

Veckan som gått

Under förra veckan lyckades jag ganska bra med min föresättning att komma ut och promenera varje dag. Jag har skaffat en app som håller reda på hur långt jag går med gps. Eftersom det är en träningsapp säger den också hur många kalorier jag bränner på mina promenader, men den tar inte med alla mocka latte och chokladmuffins från Espresso House som jag sätter i mig i beräkningen...

Det är en otroligt vacker höst vi har just nu, och även om vädret har varit litet grått vissa dagar har jag njutit av mina promenader, som mestadels gjorts här på västra Kungsholmen, Hornstulls strand och Kungsholms strand. En dag gick jag även Norr Mälarstrand bort till Stadshuset och sedan tillbaka via Hantverkargatan. Gjorde ett stopp i den underbara leksaksaffären Leksaksborgen och lyckades motstå frestelsen att shoppa med mig halva affären hem. Bestämde mig istället för att köpa alla ungarnas julklappar där när det blir dags.

Vackra höst!

Sångstund har det blivit litet si och så med. Thelma tycker att det är skoj och ler stort och förväntansfullt när jag drar igång. Hugo börjar mest gråta. Men jag försöker att inte ta det som en recension av mina artistiska förmågor utan som ett uttryck för hans oroliga läggning. Annars har han allt fler och längre stunder då han är nöjd och glad, vilket ger mig hopp inför framtiden... Han tycker om att vara i famnen och gå runt i lägenheten, han vill gärna se sig omkring. Det känns som att de båda kräver alltmer stimulans, och allt oftare börjar jag känna mig lat och tråkig som gärna sitter och tittar på någon tv-serie eller slösurfar de stunder jag är hemma. (Har tittat en hel del på zombie-serien The Walking Dead, men börjat irritera mig alltmer på de stereotypa och sexistiska mans- och kvinnorollerna, vilket blir allt svårare att bortse ifrån. Så det börjar kanske bli dags att hitta något annat att följa?)

Helgen var ganska lugn och tillbringades mestadels hemma med en hel del städning. Eftersom vi vill åka till Vietnam i vinter, och helst vara borta i två månader, måste vi hitta någon som kan hyra vår lägenhet medan vi är borta. Hyran är alltför hög för att vi ska kunna låta den stå tom. Det kom ett par och tittade på lägenheten i söndags, så vi fick köra en enorm städdrive inför deras besök. Lägenheten såg ut som en smärre katastrofzon innan dess. Nu är det riktigt fint, men svårt att upprättahålla ordningen med tre småbarn.

Lördagen blev alltså hemmadag med städning och matshopping. Söndagen började även den med panikstädning timmen innan lägenhetsvisningen (efter en jobbig natt med för litet sömn, kan tilläggas), och vi hann väl inte riktigt klart. Det kändes därför skönt när det visade sig att även de som är intresserade av att hyra lägenheten är småbarnsföräldrar, och fattade läget och faktiskt verkade tycka att det var fint hemma hos oss. De gillade vad de såg, men ville ha en veckas betänketid. Så nu hoppas vi på att de inte kommer att gilla de hus de skulle titta på under den här veckan, för i så fall kommer de nog att vilja hyra av oss.

Resten av söndagen gick åt till lunch, fika och lek i Vasaparken. Thomas ville fika med en god vän, så vi tog oss till St Eriksplan. Jag drog iväg med kidsen till parken i förväg, då caféhäng inte är en treårings favoritsysselsättning (i alla fall inte efter att chokladbollen blivit uppäten vilket den vanligtvis blir på ungefär tre sekunder). Och det var ju en sådan där strålande vacker höstdag med ståtliga träd i guldiga och eldröda färger, parken var full med lekande barn och solen sken. Jag ville ta en massa kort, men hade bara mobilen med och den gör inte riktigt naturen rättvisa, så det blev bara några kort på Olivia. Vilket inte är så bara, förstås.

Thomas lyckades även klämma in en övningskörning (han har uppkörning imorgon, tisdag!) och på kvällen fick vi alla barnen att sova så att vi kunde titta på film tillsammans - Pacific Rim blev det, riktigt underhållande var den faktiskt. Min kära make blev till och med litet tårögd på slutet. Man blir blödigare av att få barn, det kan nog de flesta småbarnsföräldrar skriva under på.

Nu är det en ny vecka och den har inte börjat strålande för min del, då jag fått tråkiga nyheter från jobbet. Men mer om det en annan gång, eventuellt. Imorgon har Thomas sin uppkörning, och klarar han den kommer vi skaffa bil inom kort. Så imorgon ska jag hålla alla tummar jag har för honom!